En dag är jag kanske till nytta

Muskelavslappnad i Náfplio.

När jag var liten bilade vi under flera somrar till Spanien och Italien på semester. Vi körde vår Volvo, med mamma som rökte i bilen och utan AC, genom Tyskland och Schweiz och Frankrike och Holland och Danmark och Österrike och sådana länder som ligger utplacerade i Europa efter vägen.
Vi stannade på rastplatser och lagade mat på gasolkök, fällde upp campingbord och stolar och åt medhavda persiljejärpar, spaghettiringar, burkkorv och Felix köttfärssås.
Och så campade vi.
I tält.
Mamma och pappa hade inget överflöd av pengar och det här var deras sätt att ta sig ut i världen, med mig och Brorsan illamående och kräkiga i baksätet.
Men det var liksom kul i alla fall.

14 år gammal reste jag på charter med Borlänge-Mia och hennes föräldrar till Rhodos.
Grekland tog fast.
På ett sätt som varken Spanien, Italien, eller de där länderna på vägen, någonsin gjorde.
Jag kan inte förklara varför, som 14-åring vet jag inte ens om jag egentligen ägde någon som helst reflektionsförmåga, men så blev det.
Så är det.
Som 16-åring var jag tillbaka, reste till Kreta med gymnasiepojkvän.
Därefter har det bara rullat på. Tågluffarna, de obligatoriska, hade alltid bara ett syfte oavsett vem eller vilka jag reste med. Vi skulle till Grekland.
Via Italien, med färja Brindisi-Korfu, eller genom dåvarande Jugoslavien - 420 mil med tåg från Borlänge till Athen.
Ios, Antiparos, Santorini, Paros, Naxos ... öarna radade upp sig som pärlband.
Sedan kom barnen.

Första båtluffen med nuvarande 21-åring i magen. Därefter har de bara hängt med, i alla sina ynkliga och lite större åldrar. Antiparos, Koufonissi, Amorgos, Iraklia, Naxos, Paros, Santorini, Sifnos och fler.
Jag tror 16-åringen har varit tolv gånger till Grekland, hon har mer exakt koll än jag, och jag själv har nog sammanlagt varit där över 30 gånger.
Sammantagen tid i flera år, då det oftast blivit en månad eller mer åt gången.
På torsdag, om en vecka, startar grekiskalektionerna igen. Den nionde terminen. Till detta ska inkluderas två veckor av privata intensivstudier i våras - och en vecka till av samma vara kommande sportlov.
”Pratar du bra grekiska nu?”, undrar människor som mig känner och jag svarar att ”nja, jag kan nog göra mig delvis förstådd, men har svårt att begripa när de svarar tillbaka.”
De pratar ju så fort och slarvigt, de där grekerna.

I kväll plockade jag fram böcker och stenciler ur tygkassen, där de legat från sista lektionen i december, med syfte att uppbåda entusiasmen igen.
Entusiasmen och viljan att lära mig ännu mer, tränga än djupare in i det hopplösa språk ur vilket allt stammar - om du frågar en grek - och jovisst, lite kittlande är det allt.
Men jag måste få säga att Xrisi Augis (Gyllene grynings) framgångar och rasistiska poliser som bankar invandrare och flyktingar och en ungdomsarbetslöshet som är gigantisk och fattigdom och elände och kravaller och ett parlament och politiker som inte förmår bära sitt uppdrag utan endast vill sko sig själva, ett totalraserat välfärdssystem och människor som bara ser till sina egna behov och tiggare och hunger och allsköns jävligheter har gjort mig till en tvivlare.
Den starka tron och kärleken till ett land som under 33 år varit mig så närvarande är satt under hårt tryck och jo, jag är en tvivlare.
”Du kanske ska börja läsa italienska istället?”, föreslår Elisabet när jag träffar henne på ett möte i går.
Men nej.
Det ska jag så fan heller.

Det är i motgångar och elände kärleken växer sig starkare, har jag hört, och jag tänker inte göra slut.
Inte nu.
Och förmodligen inte senare heller.
En dag kanske jag kan vara till reell nytta.