”Jag städar inte efter andra”

”De har bara försett sig själva”

Inne på fjärde veckan i Grekland är det dags att ge vår bild av grekernas egen krismedvetenhet.
I fjol, under den då relativt färska krisen var vi också här i fyra veckor, och majoriteten av dem vi pratar med nu och då är överens; det som händer i Grekland nu är inte deras fel.
Det är politikerna som försatt det grekiska folket i den situation det nu befinner sig och de krisåtgärder som vidtas måste bekämpas.
Hårt.

Cigaretterna kostar i dag €4, de kostade €3.80 för två veckor sedan.
Det är en tydlig åtgärd, konsekvens, och grekerna suckar högt och himlar med ögonen när jag påpekar prisökningen.
”Jag måste ta betalt exakt vad som står på paketet”, säger kvinnan i lilla cigarettkiosken på Paros.
Underförstått; kunde jag bara skulle du få dem för €3.80 för jag tänker då inte bidra till ett ökat skatteinflöde.

Taxichaufförerna, medias ständiga källa till mannen på gatan-sanningar, är överens.
”Jag börjar klockan fem varje morgon och jobbar till klockan åtta på kvällen och ändå kunde jag inte försörja min familj”, säger mannen som kör från hamnstaden till Piraues och in till hotellet i Athen.
”€20 är alldeles för lite för denna sträcka, men vi är många som konkurrerar”.
En annan är förbannad på politikerna, precis som hans tidigare kollegor givit uttryck för.
”De har bara försett sitt själva, stoppat i sig allt de kommit över och nu står vi här och får bära skulden för deras misstag”.
Det här är det vanliga.
Den vanligaste bilden.

Och hur man på de små öarna fortsatt kommer att hyra ut rum svart, strunta i kvitto i butiker och på restauranger – till de två dagar per sommaren som skattmasen avlägger visit – och skita fullständigt i vad som händer inne i Athen.
Det är någon annan som måste ta ansvar, jag har inte gjort något fel, är den enkla bilden och Kostas låter inte i fortsättningen heller kassaapparatens låda gå igen mellan kunderna.

I många år har grekerna dock skällt över att det kostar svarta pengar för offentliga tjänster. Cirka €350 kronor får du betala i ett slutet kuvert för ett läkarbesök.
Det kostar att få deklarationen ”vänligt” granskad, det kostar extra att få en tjänst utförd i rimlig tid av en statlig tjänsteman, allt kostar.
”Om ditt hus börjar brinna och brandkåren kommer så är det bäst du har kuvertet redo”, suckar en annan taxichaufför redan förra året.
En del av grekerna, företrädesvis de intellektuella, de välutbildade, bär en något annorlunda bild.
Med något högre acceptans.

Nikos, som är hög chef på det statliga vattenverket, förstår att han måste få sin lön sänkt med nästan en fjärdedel.
”Vi måste alla bidra, vi har alla varit med och försatt oss i denna situation”, säger han och berättar om hur det ena ger det andra.
”Den grekiska allmänna skolan, speciellt på gymnasie- och universitetsnivå, är under all kritik. Vi betalar för extralektioner varje dag”, säger han och viftar med handen mot sina söner, 14 och 16 år gamla.
Föräldrarnas framtid.
”För att betala vad det kostar, det är inte billigt, så är det klart att vi hittar olika sätt att få ihop dessa pengar.
Nikos betalar cirka 35 procent i skatt.
”Jag skulle kunna betala mer, självklart, men då vill jag ju ha något tillbaka också”, säger han.

Och här är många vi pratar med överens.
Som matteläraren på gymnasienivå från Athen som campar hela sommarlovet.
”Ingångslönen för en lärare ligger mellan € 1 000 och € 1 500 i månaden”, säger han.
”Är det klokt det? Är det så du attraherar de bästa till yrket?”
Han är också beredd att betala ännu mer i skatt, för att slippa en pension på € 500 i månaden, för att kunna gå till doktorn när han är gammal och sjuk, för att hans yrke ska attrahera de bästa människorna som vill jobba med att lära ut – och få betalt för sina investerade studier.
”Hela systemet är helt i obalans och jag kan inte prata om det, jag blir så jävla förbannad”, säger han.

Och där förenas de bägge bilderna.
Alla är förbannade.
En del kan tänka sig att bidra, om det syns i vad man får tillbaka, medan andra ställer sig på sidan och vill inte vara med alls.
”Det är deras fel, inte mitt, och jag städar inte efter andra”.