Sofie har i sak helt rätt

Kommer aldrig att bli en annekterad ö.

Läraren Sofie är på väg från Den lilla ön.

Vi är på väg till och vi möts på Skopelitis Express, den lilla fraktfärjan som är pulsådern mellan alla små öar.
Hon har tillbringat sina veckor nere på campingen och nu lättar hon för Koufonissi ett tag.

Vi har träffat henne förr på Vår lilla ö.

”När folk jag känner frågar mig om Den lilla ön så brukar jaga avfärda den med en axelryckning. Säga att ”det är väl inget särskilt”, säger hon.


Hon vill inte att de ska komma dit.

Hon vill inte ha fler turister i allmänhet till Vår lilla ö och framför allt inte fler svenskar.


Koufonissi har blivit en svensk-ö, det är bara att konstatera.

Som Antiparos har ockuperats av norrmännen.

Olika öar annekteras av olika nationer.

Så är det.
Vi älskar på något besynnerligt sätt våra egna, de vi möter hemma bland fläskfärsen på Ica eller värmeljusen på Ikea.

Vi flockas gärna på semestern.
Finnarna däremot är ingenstans, inte i Greklands småkyklader i alla fall.
Jag kan nog räkna på ena handens fingrar de finnar jag träffat genom 25 år på de små öarna.

De har ju tusen sjöar, de kanske inte imponeras av tusen öar.

Vad vet jag.


Sofie har i sak helt rätt.
Jag vill inte heller att Den lilla ön ska invaderas av turister.

Men en sak skiljer oss åt; jag tror inte Den lilla ön någonsin kommer att kunna bli en annekterad ö.
Inte av något folkslag.


Den lilla ön ligger inte särskilt lättillgängligt till.

Båtarna går sällan, blåser det för mycket så går de inte alls.

Varken till eller från.


Som då 2008, sista året som vi har alla barnen med, flocken samlad, och vi håller på att fullständigt blåsa inne. 
Inga båtar lägger till om blåsten, meltemi, är för kraftig.
 Vinden viner och dagarna går.

Vilket de plägar göra på Den lilla ön, bara lite långsammare.

I en vecka står ön utan någon som helst kontakt med omvärlden, maten tar slut, vår tonfisk på burk likaså, och dessutom närmar sig vår hemresedag.


När det blåser hårt och båtarna vägrar angöra och planet hem och våra sju flygbiljetter ser ut att frysa inne – då går tiden lite för fort för komfortabelt läge.

Så vi våndas.

Och vi väntar.

Kisar mot horisonten och pladdrar terapeutiskt med alla som har fungerande hörsel.

Nervöst.

Den svenska familjen som anländer i år har nästan inga pengar med sig.
Bankomaten, som de läst om i guideboken att finns, har bestämt sig för att bara acceptera vissa Visa-kort, inte alls alla och absolut inte Mastercard och Amex.
Även om det står skyltat så på fronten.

”Vad ska vi göra?”, undrar de.

”Vi har knappt pengar att bo för, ännu mindre äta och hur ska vi ta oss härifrån?”
De får till slut pruta på ett rum hos vår landlady, de äter pasta och ketchup hemma på balkongen och de får växla till sig 50 euro med mig så de kan köpa båtbiljetter därifrån.


De tvingas åka vidare till en ö med fungerande bankomat och de har bara ren tur att alla båtar går enligt tabell, att vinden håller sig lugn.
Jag tror inte deras bild av Vår lilla ö är den bästa, ingen ö de lyriskt kommer att berätta om när de kommer hem.


Eller förra sommaren.

Då vi, efter att barnen rest hem, bestämmer oss för att stanna längre än förbokat och planerat.

En natt, den 14 juli, är hela byn absolut proppfull.
Vi ägnar några timmar åt att vandra runt och fråga varenda rumsuthyrare men ”ochi”, inte det minsta lilla kryp-in finns att uppbringa.
Jo, ett.

Vi får låna Michailis flickväns tält nere på campingen när hon är hemma i Aten under sin semester.

Så en natt i tält, svettigt och sandigt, och visst det funkar.

Men optimalt och semesterbekvämt?
Nja.
Att ha pengar på ön går inte alltid att räkna med.
Båtarna går lite som det passar och du kan aldrig vara helt säker.

Rummen är få och måste under högsäsong bokas i extremt lång tid före ankomst.

Ibland är maten slut.

Alla restauranger serverar pasta med tomatsås.

Och är du inte beredd att bitvis ha ont i magen av oro för något som inte fungerar, eller av ren hunger, så kanske all inclusive på resort i Thailand är ett bättre alternativ.

Men ändå.

Den lilla ön är ändå den lilla ön och jag tror, tvärtom mot Sofie, att vi inte behöver känna oro för invasion.
Och ja, vi kom hem med sista chansen.
Helt plötsligt avtog vinden, sista möjligheten att ta oss in till Piraeus uppenbarade sig och vi kom med.

Med båten och med planet hem till Sverige igen.
Till fläskfärsen på Ica och värmeljusen på Ikea.