onsdag 23 februari 2011

Min lycka är en bilolycka

Han står med väskorna och väntar.

”Staso, parakalå”, flämtar jag till busschauffören, med panikens svettpärlor på min panna.

Han säger att han inte kan stanna och viftar med handen över den trefiliga motorvägen.
Mitt rationella jag kan förstå honom.
Men inte det kissnödiga jag som står framför honom och kniper med alla de stackars muskler som kan finnas kvar efter tre födda barn.
Just de barn vi nyss har lämnat på Atens flygplats. 

Året är 2009, månaden är juli.
Själva ska vi tillbaka till hamnen och ut på öarna i två veckor till.


Jag har klarat nästan en och en halv timme på bussen, det kanske är tre kilometer kvar in till Piraeus, men nu går det inte längre.

Jag sitter på platsen intill min man och kniper med handen i skrevet som ett barn.


Ett mycket litet barn.


”Du får ta väskorna, jag måste av. Jag fixar inte det här”, säger jag och ser framför mig hur det snart börjar skvala utför de bara shortsbenen och ned vidare på bussgolvet.


Rinner in under de nyanlända turisternas väskor för att där bilda stora pölar.
Så jag kastar mig fram till den stackars busschauffören, ber honom stanna med en – som vanligt – hemsnickrad grekiska och håller samtidigt för munnen.
Jag vill ju inte han ska tro att han har att göra med en 43-åring som inte kan hålla tätt, bättre i så fall han får tro att jag är åksjuk.


Han kan inte stanna, säger han och rattar vidare det tunga fordonet i en så där 100 km i timmen.


Med en hysterisk svenska intill sig med handen för munnen och med sprängfylld urinblåsa.


Så.

Plötsligt.
Min lycka är att en bilolycka har inträffat och att busschauffören bromsar in och således kan ta sig in till kanten.


Han släpper av mig precis vid smällen, en svart BMW ser jag med kvaddad front, men bryr mig föga.

Jag har annat i mitt fokus.

Busschauffören dröjer kvar för att vänta in mig, i sin tro jag bara ska kaskadspy lite, men jag viftar iväg honom.


Vill inte bjuda bussresenärerna på mig kissandea nu när jag ändå tagit mig av.



Så han drar i väg, med TV-chefen och våra väskor ombord, och jag letar förtvivlat efter någonstans att sätta mig.

Det finns så klart inte.

Tills jag upptäcker en smal avrinningsränna för regnvatten.


Perfekt.


I tre minuter skulle jag tro att jag sitter, på första parkett vid olyckan, och bryr mig längre icke det minsta om vilka som ser eller anar eller ens bryr sig.


Det här handlar om mig och min kropp och den smärre katastrof som just avvärjts och så skönt det nu kan vara.

Sen?
Efter det?
Jag börjar vandra efter motorvägen in mot Piraeus, hittar en liten buske och sätter mig en sväng till när krampen släppt, och sen tar jag en taxi till TV-chefen och ännu en historia har fått ett lyckligt slut.

Utan att det skvalat in och bildat pölar under de nyanlända turisternas väskor, rullväskor och ryggsäckar, som står samlade i mitten av buss X96 på väg ned mot hamnstaden Piraeus.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar