tisdag 22 februari 2011

Kramar hårt men varligt

Varför kan saker inte bara funka?

Förra sommaren fungerade det helt utan problem.

Efter halva månaden i den grekiska ö-världen åker jag och TV-chefen in med fem barn till Aten.
Sätter dem på planet till Sverige och schvopp så är det hemma hos sina föräldrar ”på andra sidan”.
 Som jag slarvigt uttrycker det.

Sen drar jag och TV-chefen ut till Den lilla ön igen för några veckor till.

Ingen av tonåringarna vill vara en hel månad på Den lilla ön längre. 

Det är för svårt att kolla statusuppdateringarna på Facebook med ett alltför fluktuerande nät.


Ett öppet wifi som fungerar som bäst på morgonen vid nio-tiden och uppe vid kyrkan i byn och när Irini på postkontoret har startat om routern.


Med ett öppet nät som funkar i stil med ”när vinden vänder, klockan slår och tuppen gal” så brister till slut våra nästan-vuxna barns tålamod.

Så i år.
Två veckor för två barn.

Sen hem.

”Jag bokar Norwegian och direktflyg så de slipper byta”, tänker jag.
Men visste då inte att torsdagar blivit grekernas generella strejkdag, att det är då de hårda krispaketen klubbas i det grekiska parlamentet.

På barnens hemresedag är det anställningstryggheten som ska försämras.

Det kunde ju inte jag veta.

Flygledarna strejkar partiellt och de kommun- och statsanställda hela dagen.

Kaos råder.



Barnens plan hem försenas först till klockan 16.15, från 12.25, vilket på grund av missad slot-tid försenas ytterligare till 19.10.

All förskjutning och förflyttning ställer till så vansinnigt mycket besvär att jag bara inte orkar gå in på alla detaljer.

Men det innefattar en pappa till barnen som plötsligt och helt oplanerat måste övernatta med sin Sofia i vår lägenhet i Solna på väg ned till Halmstad.

Det innebär 118 skickade och mottagna SMS, kanske en kvart sammanlagt i telefon och viss data roaming.


Det betyder en plastbror Robert som från Borlänge måste transportera en extranyckel till vår lägenhet från Dalarna till Stockholm, dit han ska ned på ett möte. Han lämnar nyckeln till Fadi, som jag ringt från Aten och som äger vår kvarterspub Dick Turpin.

Det handlar om ett mycket trevligt och hjälpsamt svenskt par som seglat två veckor i Grekland och som lovar att ta hem barnen från Arlanda med taxi till Solna.

Det innebär en TV-chef som toksurfar med iPaden från Den lilla ön, och ringer till Norwegian för att försöka få loss lägesrapporter.


Det inbegriper självklart två tonåringar som från klockan 13 inte ätit något och som före take off sitter instängda i ett plan som ”inte serverar mat och dryck på marken”.

Och det innefattar en morsa som känner sig som skit. Som förbannar sig själv och funderar på all inclusive på resort i Thailand eller vart fan som helst som det går charter.


Som själv sitter på en båt på väg ut mot Den lilla ön och inte kan göra ett skapandes grand.

Det extremt hjälpsamma paret, Anders och Linda, har jag lovat att bjuda på drinkar där de bor i SoFo.

Fadi får jag tacka genom att dricka mer av hans halvtacky vita vin på Turpin och ge rejält med dricks och alla andra i hela världen kramar jag hårt, men samtidigt varligt.

Utom grekerna som strejkar när min barn ska ut och flyga.
Inte heller Norwegian som tappar bort 13-åringens väska på utresan och missar slot-tiden på vägen hem.

De kramar jag ihop så att de som muränan på fiskebåtens däck kippar efter luft.

Bad woman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar