Inte så enkelt framdukat

Vi vandrar till Tzi-Tzi och när mörkret faller ...

... är det dags att ringa efter Stratos.
Foto: LARS GUSTAFSSON

Det finns två taxichaufförer på Den lilla ön.

Den ene heter Xristos och kör en silverfärgad Ford Fokus. Han pratar och skrattar och är allmänt glad hela tiden.

Vi hejar glatt när vi möts.

Den andre heter Stratos och kör en vitbeige Mercedes, där fjädringen bak är slut och med bromsar som lever rövare. Han pratar och skrattar inte fullt lika mycket.

Rättare sagt; han pratar och skrattar nästan inte alls.


Ingen av dem använder taxameter, båda kör med fast pris och kartellbildningen är uppenbar.
Till Mersini kostar det sju euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Till Kalotaritissa kostar det tolv euro.
Oavsett vem av dem man väljer.
Priser man inte diskuterar utan bara betalar. 


Det finns en myt som säger att det en mörk kväll skedde en prisuppgörelse mellan de två chaufförerna, med handgemäng, på kajen nedanför den lilla hamntavernan, men det är inte bekräftat.

Så vi bryr oss inte vidare om det.

Men Stratos bryr vi oss om.

Som sagt; inte mycket säger han och skrattet sitter långt inne.

Men det finns där.

Är jag numera säker på.

Vi råkar hamna i hans bil ganska många gånger nu i sommar. Vi vandrar till restaurang Tzi-Tzi och tar taxi hem (sju euro) när mörkret fallit och barnen och benen är trötta.
Jag pratar på.
Grekiska.
För Stratos kan inte ett enda ord engelska och som tur är så har vi oftast druckit vin hos Evangelia på Tzi-Tzi vilket gör att min grekiska flyter lika snabbt som vattnet i springkällan nedanför.
Vi förstår varandra utan att jag egentligen vet vad vi pratar om och ja, jag har fått honom att le en gång.
Och han hejar på mig ibland när vi träffas på den stora kajen i väntan på någon båt eller när vi möts på vägen, han i bil, vi till fots, på väg till eller från stranden.

Eller han kanske inte direkt ler när vi möts, men dock.
Han hälsar.
Med en förstulen nick.



Femårig bröllopsdag firar vi på Tzi-Tzi så klart. Vi vandrar på eftermiddagen, när solen ligger något närmare horisonten och den tryckande värmen minskat. Det innebär en dryg timme i extremt kuperad terräng. En vandring jag kommer att återkomma till för det är inte den som är i fokus nu.

Utan taxiresan hem.

Tre ungdomar vill den här kvällen lifta med oss tillbaka till hamnbyn. En kille och en tjej från Aten och den tredje killen på besök från Spanien.

De trycker ihop sig tillsammans med TV-chefen i baksätet på Stratos vita Mercedes, den utan fjädring, och tio skumpiga minuter startar.

Jag sitter fram och pratar.

Grekiska.

Med en förare som svarar korthugget och surmulet, liksom hummar fast på grekiska.
Och med två greker som fascinerat lyssnar i baksätet.
Plötsligt böjer sig tjejen från baksätet fram och säger något till Stratos.
Något jag i bruset och larmet från de två nedvevade fönstren inte kan urskilja.
Och han svarar något som jag hör ännu mindre.

”Vad säger ni? Vad säger ni?”, undrar jag.
På engelska för säkerhets skull, det här vill jag inte missa, tycker mig ha hört mitt namn nämnas.

”Jag frågade honom om han känner dig”, säger tjejen från Aten, ”och han svarar att han tycker mycket om Sofia apå ti Souidia” (”från Sverige”).


Jag blir alldeles tyst.
 Där fick han mig verkligen.
 Jag brukar kunna läsa människor.
 Rätt väl till och med.
Men i Stratos fall är jag tydligen inte i närheten.
”Tycker mycket om …”
Han hummar kort ett ”efcharisto” när jag slänger igen bildörren efter att han fått sina sju euro.
Han ger mig inte ens en blick.
Livet är inte så enkelt framdukat alla gånger.