Han ska skicka vänförfrågan

Plötsligt dyker en vän från Facebook upp.

Han heter Spyros Zorbas och vi är vänner på Facebook.

Vi möttes på Den lilla ön förra året, pratade några kvällar och på strandbaren på dagen. Pratade om sådant som man pratar om när man möts på semester.

Om ditten och datten, om hur det är att bo i Aten, hur det är att bo i Stockholm.

Men skillnaden när man möts på semester är oftast att man djupar snabbare än i vanliga fall. Åtminstone gör jag det, och dem jag möter.

Semestern är kort, tiden knapp och ska väsentligheter sägas så måste man gena något i kurvorna, för att det överhuvudtaget ska vara intressant att lägga tid på varandra.

Men det innebär också att vi snabbt blir vänner, jag och Spyros, och självklart är vi kompisar på Facebook.

Vilket gör det till en skön situation när vi i somras sitter på Den lilla ön och äter och Spyros plötsligt kliver in på restaurangen och jag får presentera honom för Göran och Ana som ”min vän på Facebook”.



Jag bestämmer med taxichauffören, som kör oss från favorit-italienaren i Pefkakia, att han ska hämta upp oss på hotellet dagen efter för att köra oss till flygplatsen.

Vi byter telefonnummer och jag skriver både mitt namn och ordet ”rum” före siffran 405 med grekiska bokstäver på lappen. Vilket imponerar på honom och ger mig snabbt en rabatt på fem euro på det fasta priset till flygplatsen. 
För 45 euro, inklusive vägtull, lovar han att säkert och i bra tempo ta oss till målet.

Prisvärt, som brorsan skulle ha sagt.


Men dagen efter är det inte Kostas som står där vid hotellet med sin taxibil.

”Kostas fick problem med sin bil, han var tvungen att åka till verkstaden”, säger kompisen Giannis.

”Det är lugnt”, säger jag.
Utan att veta hur lugnt det egentligen är, med tanke på att barnens flyg ska komma att försenas ytterligare tre timmar.


Vi packar in oss i Giannis taxi och har cirka 40 minuter framför oss genom ett rimligt trafikläge, mitt på dagen som det är, genom Aten.

Giannis berättar att han inte skulle bo i Aten om han bara kunde välja.

Jag berättar att jag gärna skulle bo i Aten om jag kunde välja.


Han berättar hur less han är på alla svarta pengar, på att behöva betala alla under bordet för att få en tjänst eller ett ärende utfört.

Bara ett vanligt läkarbesök kräver 300 euro i kuvertet för att bli seriöst ägnad åt som patient.

Läkare, statstjänstemän, brandkåren, alla ska ha svarta pengar.

Han spyr på skiten, säger han.


Jag vevar igång den vanliga visan om ganska höga skatter, men å andra sidan offentliga tjänster som utförs utan svarta pengar. Om föräldraledigheter och god sjukvård till alla.

”Man ska betala skatt”, kommenterar min 16-årige son från baksätet.

Han berättar om sin lärare som nyss genomgått en operation värderad till 80 000 euro för enkom den vanliga patientavgiften.

Giannis lyssnar intresserat och tycker att vi ska byta ett tag.

Han vill bo i Stockholm, jag vill testa Aten – hur svårt kan det vara?
Och när han svänger in framför den den ståtliga och rätt nya, dessutom förmodligen till delar med svarta pengar byggda, Elefteris Venizelos-flygplatsen så byter vi e-postadresser.

”Vi kan bli vänner på Facebook”, säger jag och han skiner upp.

”Självklart”, säger han och lovar att skicka en vänförfrågan så fort han kommer åt en dator.


Och nästa gång vi kommer till Aten och jag öppnar en dörr till en taxi så kan det vara min Facebook-kompis Giannis som sitter bakom ratten.
Och kör mig hem till min Facebook-kompis Spyros, han som bor i ett hus vid kusten på vägen mellan centrala Aten och flygplatsen.

Världen krymper.