onsdag 23 februari 2011

Dags att reka för ny tur

1. Fam Nilsson 2. Bröllopsdag 3. Annette, Susan, Calle 4. Tonåringarna

”Det är getskit”
, säger TV-chefen och sveper nonchalant förbi ungdomarna som stannat mitt på den smala och steniga åsnestigen.
De unga pojkarna har vandrat i 45 minuter, starkt uppför och svagt utför, under tryckande sol och utan aning om hur långt vi har kvar till målet.

Och nu stannar de för att reda ut huruvida de små svarta lortarna på vägen kanske är harbajs eller något annat.

”Jag tror det är skit från de skånska plätthararna”, säger W och R nickar eftertänksamt.

”De är tre meter höga och kan prata”.
R funderar, men hinner inte särskilt långt förrän min man närmar sig, passerar hastigt och fortsätter med bestämda steg framåt.

”Det är getskit”, säger han när han drar förbi.
Så är det med det.

Fyra vandringar blev det i år. Alla på exakt samma vis, med samma upplägg.
Familjen Nilsson från Östhammar är först ut som vårt vandrarsällskap.
Vi badar och äter lunch på Kedros restaurang innan vi beger oss iväg vid fem-tiden på eftermiddagen.
Vi packar med oss vatten och kakor och sköljer noga av sanden från fötterna innan skorna åker på.
”Pame na fame masi”, säger jag på grekiska och det blir som ett mantra.
Grekiska ord i rad som passar utmärkt att vandra till.
”Låt oss gå för att äta tillsammans”.
Maten finns en dryg timme bort och därförinnan ligger springkällan med sötvatten från bergen där saltvatten och svett kan sköljas bort.

Andra vandringen
är vi ensamma. Barnen har åkt hem till Sverige och jag och min man ska fira vår femåriga bröllopsdag.
Vi börjar kunna stenarnas och rösenas placering. Vi vet var de jobbiga partierna börjar och var man kan slappna av lite, vara mindre fokuserad på var man sätter fötterna, och bara njuta av utsikten.

Vi kommer till källan, den stund som ska vara den meditativa och belöning nummer ett för hårt slit, och möter där pundarna från Aten.

Kontrasten är enorm.

Mellan naturlig meditation och kemisk distraktion.

Den lättaste drog de går på är hasch, den tyngsta vill jag inte veta, men ord som tjack, speed och horse drar igenom mitt huvud.

Samtidigt som jag noga studerar deras gängtatueringar av ryskt maffiasnitt.


Ni hör.

Inga roliga killar och när den ene ber mig om en cigarett, han väljer tyska av alla språk, så svarar jag att jag har så få att jag inte vill ge en enda till honom.

Det var nog inget bra svar.
Känner jag direkt när orden lämnar min mun, men icke desto mindre sant.
Om jag är feströkare och vi ska fira bröllopsdag och det är mil till närmaste inköpsställe och jag har fem cigaretter av märket Gauloises så vill jag självklart inte ge bort dem.

Atenknarkaren blänger surt på mig, men vänder sig snabbt om och dealar istället lite röka till några lokala grekiska ungdomar ur sin lilla midjeväska.

En trist bild av Vår lilla ö.

Tredje vandringen gör vi med Annette, Susan och Calle från Stockholm. 

”Ett löfte till mig själv; nästa år ska vi vara i bättre form för att klara den här vandringen”, säger båda kvinnorna unisont när vi kommer fram.

Det blev tufft för dem, men nästa år vet jag att de tar den.

Bättre.

Den tredje vandringen vet vi inte bara var rösena står, vilken väg som är den smartaste och exakt var alla ofelbart häpnar över den magiska utsikten.

Vi börjar även få koll på djurens spillning, var öns lila timjan blommar som mest intensivt och fricamparnas rutiner på Livadi. När disken ska skötas, när det är dags för tvagning.

Det är på fjärde vandringen, med Borlänge-Mia och A-C och deras tre tonårsbarn, som det där med plätthararna kommer upp.

”Det är getskit”, säger TV-chefen när han sveper förbi, strax efter första kröken när vi kommit ner från den asfalterade sträckan igen.

Tonåringarna i sällskapet svävar ut i en fantasifull spekulation kring spillningen och plockas raskt ned igen.

Av guiden som gör vandringen för fjärde gången samma år.

Då finns det inte utrymme för fantasier och spekulation, då snackar vi fakta.
Och vi inser att det kanske är dags att lägga ned turen och börja rekognosera för en ny nästa år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar