 |
| Jag frågar om de tycker jag är en skitmorsa. |
Vi kommer ut från hotellet.
Tre timmar tidigare visade termometern 42 grader och vi är i Aten för att barnen ska hem till Sverige.
Jag följer dem in till huvudstaden och flyplatsen och ska därefter tillbaka ut till Den lilla ön igen.
Nu är det något svalare ute.
Klockan är halvnio på kvällen och det är fortfarande fuktigt.
En taxichaufför på gatan utanför hotellet vinkar oss till sig.
Jag vill visa mina barn Plaka.
Trots alla gånger vi rest via, och genom, Aten så har det aldrig blivit av.
Taxichauffören är äldre, så jag chansar inte med engelskan - jag kör grekiska. ”Vi vill åka till Plaka”, säger jag.
Det vill absolut inte han.
”Men vad ska ni dit och göra?”, undrar han.
”Äta mat? Det är bara turistfällor där”, säger han och jag svarar att jag vet och att vi inte alls ska äta utan bara titta lite och shoppa.
”Shoppa?”, säger han ”vadå, souvenirer eller?”
Jag svarar att ”ja, typ”.
Det är tydligen inte aktuellt.
”Låt mig få köra er till en fantastisk restaurang nere vid en liten hamn. De serverar en makalöst god färsk fisk, bra grekisk mat”.
Jag förklarar att mina barn ätit grekiskt i nästan två veckor och att jag nu lovat dem italienskt.
På en restaurang som vi hittade i fjol, utan turister, och som vi gillar skarpt.
Han ber mig att visa på kartan var restaurangen ligger och vad den heter.
”Den heter Il Postino”, säger jag och pekar ut området Pefkakia på kartan.
”Där, ganska mitt i”.
Han snörper ihop munnen.
”Pefkakia”, fnyser han.
Det stället har han aldrig hört talas om.
”Kom igen”, säger han, och bullar återigen upp med färsk fisk, en fantastisk liten restaurang utanför kaosets Aten.
Bra grekisk mat.
Jag vidhåller mitt ”tack, men nej tack”, och undrar försynt om han inte skulle kunna tänka sig att köra oss till Plaka ändå?
Trots allt?
”Nej, det är demonstrationer på Syntagma i kväll, jag kör inte till Plaka”, säger han bestämt och kniper ihop munnen till ett streck.
”Men snälla, Syntagma ligger ju i utkanten åt andra hållet, kör oss bara till kanten hitåt”.
Jag pekar på kartan.
Nej.
Han har bestämt sig.
”Varför ska jag ta fem euro av er för att köra er till en turistfälla? Det gör er dessutom bara gott att gå”.
Han granskar barnen uppifrån och ned.
”Ni har unga friska ben”.
Jag tackar genom att ta honom i hand.
”It´s nice doing business with you”, säger jag på engelska.
Här brister grekiskan, likafullt som när jag ska försöka förklara att jag har inflammation i hälsenan och gärna åker taxi.
Jag ger upp.
Och vi börjar gå.
30 minuter ska det ta enligt den ovillige taxichauffören, men redan efter fem minuter börjar jag ångra mig.
När tjackpundarna blir fler och fler, tiggarna nästan ligger vid våra fötter och de albanska och rumänska hororna står med ett par meters mellanrum.
Och tittar lystet efter den 16-årige sonen.
Vi är i området mellan Omonia och Marni och bortanför Ominia, åt Piraues-hållet till, blir det ännu värre.
Trånga gränder.
Ännu fler tiggare, pundare och horor.
Nu är det 13-åringens tur att vara skeptisk.
”Om det händer oss något”, säger hon och greppar efter min arm för att hålla den hårt, ”så är det den där taxichaufförens fel.
Jag frågar om de tycker att jag är en skitmorsa.
”Nej, jag tycker det är intressant, jag”, säger 16-åringen.
”Jag har aldrig sett så många horor förr”.
Intressant eller ej, vi vänder åter mot Omonia.
Det har blivit för mycket av allt som inte kan sammankopplas med ett sunt leverne och vi tar tunnelbanan en station till Monastiraki.
Där ser vi Parthenon upplyst uppe på berget, där får 13-åringen sitt schackspel och 16-åringen sitt backgammon - eller tavli som grekerna säger.
Och taxichauffören kan fortsätta vägra att köra turister till fällorna i Aten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar