Alla dessa märkliga möten

De läser tidningarnas förstasidor.

Jag lämnar barnen sovandes på hotellrummet i Aten.
Jag har lovat att inte väcka dem före klockan 11, de stackars små liven, eftersom de inte somnade förrän efter ett på natten.

Middagen på Il Postino blev sen.

Varsin pasta carbonara, en fanta, en cola.

När jag i flera timmar försökt att i det längsta vara en tyst och snäll mamma så smyger jag upp.
Hyschar irriterat åt vattenkokaren så jag kan få mitt te och duschar med en tunn, tunn stråle. Knappt en droppe i taget.


Klockan nio ger jag mig i väg.

Ska försöka införskaffa nyheter om strejkläget och fixa något att äta till barnen.

Och kanske tonfisk på burk, vilket är en helt annan historia som jag återkommer till. 

Jag stirrar bort en man från den publika datorn i hotellets reception och får min tilldelning, 20 minuter på nätet.

Inget nytt att finna.
Inget på de svenska nyhetssajterna, inget på Norwegians sajt, inget på svenska ambassaden i Atens sajt, inget kan jag hitta.


Jag går ut på gatan, som redan vibrerar av hetta. Det kommer att bli en riktigt varm dag i dag också.

Två män står utanför en av de karakteristiska små kioskerna i ett av gathörnen. De läser på morgontidningarnas förstasidor.

Jag ser båtar på bild, vilket oroar mig.
Jag vevar igång den skrala grekiskan och undrar om de har koll på båttrafiken ut från hamnarna i kväll, speciellt Piraeus som jag ämnar lämna fastlandet från.
De berättar att båtarna inte omfattas av konflikten och undrar nyfiket vart jag ska.

”Den lilla ön”, säger han, ”där har jag en god vän som har en restaurang”.



Han börjar prata om mannen, vad han heter, var hans restaurang ligger.

Fem minuter från hamnbyn och den har även en liten butik.
”Man går liksom upp för en backe, genom byn”.
Jag känner varken igen beskrivningen av restaurangen eller namnet på mannen som är hans vän.

”Menar du verkligen Min lilla ö?”, undrar jag och han vidhåller.

Klart det är den.

Han har ju varit där fyra gånger och det är en väldigt, väldigt nära vän, understryker han.

Och ber om ett papper från kiosken. Han håller upp det mot väggen och börjar skriva.

Namnet på kompisen.

Ett meddelande, en hälsning.

Namnet på sig själv.



Han heter Fontas, kompisen Dimitris, men kallas för Jim.
Och meddelandet lyder:
”Bjud denna kvinna på all ouzo och all öl hon vill dricka och sätt notan på mig”.

Jag tackar genom att ta honom i hand och våra vägar skiljs.

Kan inte med att säga att jag dricker varken det ena eller det andra och framför allt, att jag inte vet vart jag ska gå med lappen.
I rummet på hotellet ligger barnen fortfarande och sover när jag kommer tillbaka.